Träning 24/8: Bergspasset IV

Bergspasset för fjärde gången i sommar. Senast var i början av juli. Tiderna från igår och tidigare bästatid i parentes:

Berget: 9.56 (10.45)
Kilometern: 4.24 (4.28)

Den där bergs”löpningen” är grym. Det är helt omöjligt att känna om det går snabbare än tidigare. Det enda som känns är mjölksyran. Det handlar inte om att göra en bra tid, det handlar om att stå på benen och ta sig uppåt. Det är fruktansvärt! Men det är också fruktansvärt roligt. Den där vanliga paradoxen…

Total tid ute: 1.30.34
Snittpuls: 154
Max: 200

(Det blev inte någon morgonjogg i går morse, det kändes lite för ambitiöst med två pass på en dag. Eller med andra ord, jag var inte i närheten av att orka upp den där halvtimmen tidigare).

Funderar på…

Morgonjogg.

Jag gillar tanken, att springa på morgonen, innan frukost, innan jobbet. Men oftast gillar jag tanken mycket mer än den faktiska känslan när jag ska tvinga mig upp en halvtimme tidigare och bege mig ut i bara några få plusgrader.

Men tanken är att jag ska försöka, imorgon. Fast vis av erfarenhet, det kommer inte att räcka med försöka. Jag måste bestämma mig nu. Så jag bestämmer mig.

Det fina med en blogg är att det blir officiellt. Det känns ju pinsamt om jag inte kan redovisa en morgonjogg imorgon. Så där. Nu har jag inget val.

Morgonjogg blir det.

Löpning som botemedel

Den här veckan har varit mitt första riktiga nederlag i träningen sedan i april. Det har inte alls känts bra i kroppen. På tisdag hotade förkylningssymtomen. På onsdag kände jag mig ganska okej, gav mig på en kvällstur men det gick inte alls och blev bara till slitsamma 4,5 kilometer. På torsdag valde jag därför att vila och drabbades på kuppen av någon inflammation i ena ögat som besvärat sedan dess.

Så imorse, söndag, hade jag bara skrapat ihop 4,5 träningskilometrar. Vaknade med ett forfarande svullet, ömt vänsteröga och kände mig allmänt ur form. En längre tur efter Nautanenvägen inplanerad och jag var verkligen millimetrar från att ställa in. Men så grubblade jag en stund och kom fram till att det inte skulle skada att testa formen. Ibland har ju huvudet en tendens att förstora det som egentligen inte är något att bry sig i, som ett besvärande öga.

Och det blev kanske inte det vackraste träningspasset. Men helt genomförbart. 14 kilometer på 1 timme och 46 minuter. Ojämnt tempo. Ibland lite ”snabbare” och ibland helt stillastående (stannade vid en sjö så att hunden fick simma efter pinnar). 161 i snittpuls (76 % av max) känns kontrollerat på kuperad grusväg. Det gick betydligt tyngre i backarna än vad jag tycker att det gjort de senaste veckorna men det var inte outhärdligt. Faktiskt riktigt härligt med 13 grader, mulet och början till höstfärger.

Så det bästa av allt.  Efter passet var ögat klart på bättringsvägen. Frisk luft och blodcirkulation gjorde susen. Löpning är ibland den bästa medicinen!

Nya tag till veckan, nu är jag på gång igen!

(18,5 kilometer landar jag på den här veckan. Inte vad jag tänkt riktigt men tycker att jag avslutade stiligt.)

Har tränat och ska träna

Ännu en vecka till handlingarna och nu återstår knappt 6 veckor så är det dags för Lidingöloppet och det ultimata kraftprovet. Sedan jag anmälde mig till loppet i maj har jag tränat så gott som planenligt. Lite i överkant utifrån träningsplanen som går ut på att varannan vecka springa 20 kilometer och varannan öka på med två kilometer där jag började på 30 kilometer i slutet av maj.

Den här veckan skulle jag enligt planen springa 40 kilometer men det blev bara 27. Men trots en plump i den ursprungliga planen så var det faktiskt planenligt. Jag tävlade ju i torsdags och har därmed vilat lite extra.

Vilat har jag inte gjort efter tävlingen. På lördag blev det totalt 10,5 kilometer med 5 x 1000 metersintervaller på Mjölkuddsberget (kuperat motionsspår). Idag bestod träningen i mysjogg en timme med undantag för forceringen av Slalombacken på Ormberget. 7,5 kilometer totalt.

Nu har jag huvudet fullt av tankar inför den fortsatta träningen. Jag kommer att överge min ursprungliga träningsplan under de kommande tre veckorna. Mer mängdträning och lite mer kvalitet. Sedan ska jag trappa ner inför Lidingöloppet och försöker mig därmed på något av en formtoppning.

I planen ingår också att sova mycket och äta vettigt. Förkylningar och annat finns det inget utrymme för.

Vilodag imorgon sedan kör jag igen!

Startgrupp 6

Med hjälp av gårdagens resultat på milen så har jag seedat om mig till startgrupp 6 på Lidingöloppet. Tre grupper fram alltså och får starta en halvtimme tidigare.

Helt klart värt.

Hamnmilen igår

10 kilometer
Tid: 53.01
Snittpuls: 195
Maxpuls: 208

Först och främst. Det är ju så roligt att tävla!

Och det var ett roligt lopp i helt perfekt väder. Det brukar ju annars höra till vardagligheterna i Luleå att det blåser orkan. Det gjorde det inte igår klockan sju på kvällen. Och det var alldeles lagom temperatur. Så det finns inga sådana parametrar att skylla på, utifall man skulle anse att tiden blev sämre än förväntat. Men det anser jag inte. Jag tycker att min tid var alldeles rimlig. Visserligen hade jag hoppats på att kunna pressa mig ner mot 52 minuter, kanske till och med 51. Men det går inte att gräma sig över för jag kramade ur de krafter jag hade.

Inte heller hade jag kunnat lägga upp det på ett annat sätt. Jag sprang inte för snabbt i början.

Det enda som gör mig fundersam är pulsen. Efter inte ens halva sträckan hade jag en puls på 201 och det kändes inte jobbigare än vad det ska göra på tävling. Men jag började ju att fundera. Det kändes så orimligt högt. Tänkte om jag höll på att klappa rätt in i väggen.  Fast att det inte kändes så.

Jag vet att jag har en hög maxpuls. Högst uppmätt är 213 med två olika pulsklockor.  Det är kanske rimligt att jag mitt i ett lopp på 10 kilometer kan ha 201 i puls. Att snittpulsen är 195 och max under loppet 208. Jag vet inte. Det jag funderar på är om jag ska börja träna utan pulsklocka ibland. Nu är den min ständiga följeslagare och trygghet. Men igår under loppet gjorde den mig lite osäker. Det kanske är bättre att gå på känsla, lära känna tempot och ansträngningen utan klocka. Tåls att fundera på.

Jeje. Jag drar mellantiderna också:

1: 5.26
2: 5.21
3: 5.21
4. 5.16
5. 5.09
6. 5.22
7. 5.14
8. 5.16
9. 5.26
10. 5.08

Kilometer 6 ch 9 går det lite mer uppförs. Så jag tycker att jag höll i bra genom hela loppet. Första fem kilometerna på 26.33 och avslutande femkilometarn på 26.28. Jag har alltid som mål att springa andra hälften snabbare än första och sista kilometern snabbast av alla. Det lyckades ju!

Efter lite utvärdering. Det kändes helt okej igår även om det ju var jobbigt. Men tävling ska vara jobbigt, inget konstigt i det. Träningsmässigt har jag kört mycket längd men inte så mycket snabbhet annat än några testlopp. Nu kommer det att bli mer intervallträning, mest i terräng. Jag kommer inte att göra fler pass över 20 kilometer. Tänker nöja mig med långpass kring 15-17 kilometer.

Det är 43 dagar kvar till Lidingöloppet!

Hamnmilen idag

Idag ska jag tävla! hamnmilen i Luleå. 10 kilometer.

Förra veckans träningspass har jag inte rapporterat om här. Först var det 10,5 kilometer med tre backintervaller. Sedan gjorde jag ett rejält långpass, 25,5 kilometer på lördag.

Efter det har jag vilat och vilat…

Och nu ska jag tävla!

Löparfritt

En måndag och ingen löpning. Jag springer gärna på måndagar, det ger en bra start på veckan. Men nu har jag alltså förbjudit all löpning, fram till torsdag. Utan minsta känning någonstans. Jag misstänker att det är smart, men det är också otäckt. För när jag springer har jag kontroll över träningen och kan med tid och puls mäta form och framsteg. Nu får jag inga sådana kvitton.

Eller, joo. Det gick lätt som en plätt att cykla upp för Fjällnäsbacken med min charmiga gamla cykel utan växlar. Det skulle inte gå lätt utan kondition, så jag har på min andra dags vila inte tappat allt.

Och nu alldeles nyss har jag kört mage/rygg-programmet för att döva lite löparabstinens. Det är nästan två veckor sedan senast men det gick mycket bättre idag. Dessutom var det första gången någonsin som jag kunde göra övningarna med fokus och utan en kvävande känsla av tristess som annars brukar infinna sig redan på dvd:ns meny. 45 minuters styrketräning gick snabbt. Jag vet inte vad det är med mig.

Idag har jag förövrigt haft första dagen på jobbet efter semestern. Och det kändes också lätt som en plätt och trevligt.

Två löparfria dagar kvar!

Konsten att inte springa

Jag står en aning rådvill inför fortsättningen. Efter en riktigt bra träningsmånad i juli där allt har fungerat och med stora framsteg så är jag full med löparglädje och inspiration, från tår till hårfäste.

Och det är nu det blir jobbigt. För jag har inte den där långsiktiga, gradvisa ökningen av träning bakom mig. Jag har sprungit regelbundet sedan i april då jag började så gott som på noll. Och även om det känns hur bra som helst nu så behöver jag ha massor med is i magen. Jag vill bara kasta mig rätt in i augustiträningen och börja lägga kilometrarna bakom mig. Jag vill men jag ska inte. Istället ska jag vila till på torsdag. Inte ett löpsteg. För jag har sprungit 43 kilometer den här veckan och så långt har jag nog aldrig tidigare sprungit på en vecka. Jag känner mig inte sliten. Det jag känner är ett enormt stort löparsug. I skrivande stund vill jag snöra på mig skorna och springa ut i den här söndagskvällen.

Men jag ska inte.

För jag vill inte bli en löpare som inte kan vila. En som kör på tills kroppen måste säga ifrån på mer eller mindre dramatiska sätt. Jag vill istället bli en löpare som lyssnar på kroppen och ger den vad den behöver innan den behöver säga till. En klok löpare. Muskler, leder och motivation. Allt ska hålla i längden!

Därför vilar jag tills på torsdag. Vilar och lider en gnutta…Det känns som en större utmaning än Lidingöloppet…