Den här veckan har varit mitt första riktiga nederlag i träningen sedan i april. Det har inte alls känts bra i kroppen. På tisdag hotade förkylningssymtomen. På onsdag kände jag mig ganska okej, gav mig på en kvällstur men det gick inte alls och blev bara till slitsamma 4,5 kilometer. På torsdag valde jag därför att vila och drabbades på kuppen av någon inflammation i ena ögat som besvärat sedan dess.
Så imorse, söndag, hade jag bara skrapat ihop 4,5 träningskilometrar. Vaknade med ett forfarande svullet, ömt vänsteröga och kände mig allmänt ur form. En längre tur efter Nautanenvägen inplanerad och jag var verkligen millimetrar från att ställa in. Men så grubblade jag en stund och kom fram till att det inte skulle skada att testa formen. Ibland har ju huvudet en tendens att förstora det som egentligen inte är något att bry sig i, som ett besvärande öga.
Och det blev kanske inte det vackraste träningspasset. Men helt genomförbart. 14 kilometer på 1 timme och 46 minuter. Ojämnt tempo. Ibland lite “snabbare” och ibland helt stillastående (stannade vid en sjö så att hunden fick simma efter pinnar). 161 i snittpuls (76 % av max) känns kontrollerat på kuperad grusväg. Det gick betydligt tyngre i backarna än vad jag tycker att det gjort de senaste veckorna men det var inte outhärdligt. Faktiskt riktigt härligt med 13 grader, mulet och början till höstfärger.
Så det bästa av allt. Efter passet var ögat klart på bättringsvägen. Frisk luft och blodcirkulation gjorde susen. Löpning är ibland den bästa medicinen!
Nya tag till veckan, nu är jag på gång igen!
(18,5 kilometer landar jag på den här veckan. Inte vad jag tänkt riktigt men tycker att jag avslutade stiligt.)
