Det går tungt med träningen men jag sliter vidare. Augusti var en just slitsam månad men jag kom ändå upp i 123 kilometer. Det är viktigt att inte ha för stora krav heller. Jag ska ju springa i massor av år och svackor kommer.
Idag tänkte jag inte träna alls. Det fanns liksom inte tid mellan jobb och middag med mera. Men promenaden hem fick mig på andra tankar, det var så ljuvligt behagligt väder. Och det blir inte så många sådana dagar, innan snöslasket kommer. Det är bäst att passa på.
Det positiva först. Känslan innan passet. Det kändes roligt och motiverande att ge sig iväg. Det är ett steg i rätt riktning för det har varit motigt ett tag.
Nu tänkte jag så ta upp det negativa men fasen, det finns ingenting negativt. För visserligen tog testrundan på Dundretspåret två minuter längre än senast (i slutet av juli). Trenden innan har ju varit att jag förbättrat mig med flera minuter mellan gångerna. Men att prata om genomförd träning i negativa termer, så lågt tänker jag inte sjunka. Jag radar upp mellantider och jämförelser istället (dagens tider i fetstil):
1. 13.12, 11.49, 11.11, 10.28
2. 14.12, 13.03, 11.30, 11.02
3. 7.21, 6.58, 6.45, 6.29
4. 3.53, 3.38, 3.11, 3.07
5. 11.39, 10.11, 9.23, 10.17
Sluttid: 50.18, 45.41, 42.02, 41.25
Och nu blev det ju plötsligt till något helt annat. Jag har ju slagit personligt rekord idag. För senast sprang jag på 42 minuter och inte 39 som jag fått för mig. Hoppsan. Och onödigt klantigt för de sista kilometrarna (sista mellantiden) tappade jag stinget lite. Och det är den enda mellantiden som nu blev sämre jämfört med förra gången.
Haha, så det kan bli. Och till det kan läggas att jag kände mig vek idag. Det finns mer att ge.
Det här måste jag smälta. Och rubriken känns lite missvisande.
