Lidingöloppet. Nu har jag fått smälta det i nästan två veckor. Det är dags att återge en härlig löparupplevelse.
I våras genomförde jag Göteborgsvarvet dåligt förberedd. Kom igång med träningen först en bit in i april och började i stort sett på noll. Det är frustrerande att vara dåligt tränad. Med nummerlapp vill jag prestera men det händer ju inte automatiskt. Så i bilen upp från Göteborg skissade jag på en träningsplan inför Lidingöloppet. Det riktiga, tre mil långa, Lidingöloppet. 125 dagar dit.
Träningsplanen innehöll 451 kilometer som skulle springas innan 25 september. Den 19 september gjorde jag sista träningspasset inför Lidingö och landade samtidigt på 435 genomförda kilometer. Inte riktigt full pott men tillräckligt nära. Alldeles tillräckligt.
Skräckblandad förtjusning har det varit, veckorna innan. Ett lopp flera månader bort är ju en lätt match. Men att två veckor innan göra ett långpass på 22 kilometer och vara helt färdig. Då är det lite otäckt att tänka sig 30 kilometer.
Men jag älskar de här loppen. Dessutom är det en totalt annorlunda upplevelse att springa i folkmassorna med nummerlapp på. I jämförelse med att harva på här i skogarna. Det är inte direkt något trängsel.
Nåmen själva Lidingöloppet då. Jo, jag klarade det! Målet var under 3.30. Jag gick i mål på 3.28.39. Dessutom har jag alltid en målsättning att springa som fortast i slutet. Andra delen av Göteborgsvarvet ska gå snabbare än första. Nu var målet att springa sista milen på Lidingöloppet snabbast. Det var en målsättning lite inom parentes för jag har ju aldrig sprungit “sista milen” förut. 15 kilometersloppet går ju inte på den sträckningen. Och med stor respekt för Abborrbacken, Karins backe…
Backar, backar. Men om det är något jag har förberett mig inför så är det backar. Fem gånger i sommar/höst har jag sprungit upp för ett berg. 700 meter och 140 höjdmeter. Tidtagning givetvis och jag har förbättrat mig från 10.50 till 9.22. Och min testrunda på 7.2 kilometer går upp till Dundret, Hellnerstadion och på banorna där skideliten har Världscuppremiär.
Och med facit i hand. Min backträning har gett resultat. I jämförelse med de backar jag tränat i så var inte Abborrbacken såå brant. Jag hade väntat mig ganska mycket värre.
Fast det är klart att Lidingöloppet var tufft och det är klart att jag var trött i slutet. För det finns ju nedförsbackar också och de tog hårt särskilt den sista milen. På de avslutande kilometrarna kom uppförsluten lite som en lättnad för det gjorde betydligt mycket mer ont att springa utförs. Och dagarna efter loppet var det nedförstrappor och nedförsbackar som känts. (Så det är något att ta med sig. Träna mer utförs. Men kontrollerat för jag tror att skaderisken är stor.)
Mellantider för varje mil:
1.10.33 (1.10.33)
2.20.24 (1.09.51)
3.28.39 (1.08.15)
Sammanfattningsvis en fantastisk löparupplevelse som gav mersmak. Nu vet jag hur det är att springa dessa tre mil. Nästa sommar kommer jag att kunna planera träningen på ett bättre sätt. Och går allt enligt planerna så kommer jag att vara betydligt bättre grundtränad när snön är borta och det går att träna i terräng igen. I år sprang jag Lidingöloppet på strax över fem månaders regelbunden träning. Lyckas jag med vinterträningen så kommer jag nästa år att kunna ställa mig på startlinjen i Koltorp med 1,5 års regelbunden träning. Det känns inspirerande.
Sedan i början av april har jag inte en enda vecka utan ett löppass. Regelbundenheten har jag lyckats med. Det svåraste har varit övergången från sommar, sol och semester. Till höst, regn, kyla och mörker. Sommaren är kort i Gällivare, så är det. Men jag har hållt ihop träningen på ett bra sätt trots att jag upplevt att perioden från mitten av augusti och ända fram till Lidingöloppet känts som en lång svacka. Lidingöloppet gav nytändning som jag hoppas ska driva mig igenom en låång vinter.
Sedan kommer Göteborgsvarvet.
