Förkylning och Luftslottet…

Jag har haft oturen att drabbas av feber och ont i halsen, precis när träningen började bli rutin. Och delvis på grund av träningen, gissar jag. Jag blir lätt lite väl entusiastisk och istället för det där med tålamod och gradvis ökning av träningsdos så kör jag på. Och blir sjuk, för det är min kropps varningssystem. Det känns igen, mönstret.

Så nu känner jag mig alldeles för sjuk för att orka göra mer än att sova eller läsa eller se på tv och alldeles för frisk för att inte drabbas av rastlöshet. Idag har jag så här långt ägnat mig åt att läsa de sista 250 sidorna i Luftslottet som sprängdes. Har i ett tidigare inlägg recenserat lite kring Män som hatar kvinnor. Då var jag osäker på om jag skulle fortsätta med del 2 och del 3 men det har jag alltså gjort och nu är jag klar med detta utdragna projekt. Böckerna är absolut bra, i handling och dessutom ganska utstickande i jämförelse med andra deckare jag läst (det är inte så värst många eftersom jag inte är såld på denna genre). Det mest utstickande är kvinnoskildringarna. De är som seriefigurer hela bunten, Salander, Berger, Figuerola, Modig, Giannini, Linder. Faktiskt ganska trevligt som omväxling till den där vanliga trallen med krocken karriärskvinna-mamma bla bla bla. Tyvärr existerar ju denne Blomkvist då som motpol och som är så mansgrisskildrad att jag blir lätt illamående. Det är ganska intressant faktiskt, på tal om det där med mammarollen. Blomkvist är ju pappa men det tar bara en gnutta plats i första boken. Sedan ingenting mer. Och eftersom Milleniumtrilogin totalt omfattar nästan 2000 sidor och kaffedrickande säkert 2000 ord är det ju lite märkligt att dottern inte får ta någon plats. Sådana där små detaljer stör mig. Samma sak med Lisbeth Salanders syster Camilla som omnämns några gånger men som inte spelar någon roll alls för handlingen. Varför då ge Blomkvist en dotter och Salander en tvillingsyster? Sammanfattningsvis, det är spännande och Salanders öde är till och med gripande MEN det är alldeles för mycket utsvävningar, sidospår och upprepningar. Det blir tröttsamt att få höra från tio olika synvinklar att Monica Figuerola är vältränad eller att nästan varenda stycke med denna kvinna inleds med att hon springer och avslutas med att hon lyfter skrot…

Män som hatar kvinnor

Idag skulle jag ta friskvård, Så precis innan halv fyra när jag just skulle packa ihop och skynda hem för att snöra på träningsskorna då brakade det loss med ösregn och åska. Regn klarar jag av men inte blixtar och dunder. Så jag jobbade i två timmar till, handlade mat, hyrde film och det är ungefär vad jag hunnit med idag.

Jo, jag har sett filmen också. Män som hatar kvinnor. Läste boken på semestern och uppfattade den som bra men inte sååå bra. Filmen var bättre än boken (hur ofta händer det?), jo riktigt lyckad bortsett från jätteblundern med Peter Haber som Martin Beck…förlåt Martin Vanger. Nu kan det ju vara så att behållningen av filmen blev större tack vare att jag läst boken innan och därmed försetts med en herrans massa fakta som kanske fungerade berikande på filmen. Det som var mitt stora problem med boken var all denna text. Jag tycker verkligen om att läsa men jag behöver inte läsa mer än att jag själv kan lägga ihop ett och annat.

På skrivkursen jag gick på LTU pratade vi mycket om berättarröster och numera är jag skadad, som allergisk för när berättarrösten plötsligt inte kan tillhöra någon annan än författaren själv. Exempel: Om Lisbeth Salander hade varit en vanlig medborgare skulle hon med största sannolikhet ha ringt polisen…. Men nu blev jag lite gnällig. Handlingen i Män som hatar kvinnor är den stora behållningen såklart. Smart, originell och fruktansvärd. Och Lisbeth Salander är en intressant karaktär vilket väger upp för Mikael Blomkvist, trist som betong. Lite samma sak i filmen. Noomi Rapace gör den bästa prestation jag sett någonsin i svensk film. Nyqvist, sådär. Det hade blivit bättre med något lite mindre känt ansikte (fast det var ju för väl att det inte var Persbrandt).

Nu ska jag fundera ut om jag ska läsa Flickan som lekte med elden eller om jag ska ge mig på filmen direkt. Om jag ser filmen kommer jag kanske inte att känna det motiverat att läsa boken och boken har jag köpt, vore dumt att inte läsa den då. Böckerna är inte ens snygga i bokhyllan.

En lektion i historia

Mitt nya läsprojekt heter Den försvunne prinsen av Deborah Cadbury. Prinsen ifråga är Ludvig XVII. Son till Marie-Antoinette och Ludvig XVI. Franska revolutionen och sånt. Det är historia och jag är själv förundrad över att ha gett mig in på detta. Jag brukar fråga människor i min närhet om boktips och varje gång jag frågat (och titt som tätt när jag inte frågat) har min far rekommenderat denna bok. Det har pågått i säkert två år och jag tyckte att det skadar väl inte att försöka. Två sidor har jag läst och jag är inte såld än men intresset är väckt.

Jo har som plan att sadla om till helikopterpilot om hon blir utbränd. I så fall har jag som plan att bli historiker.

Hälsostatus och snabbrecension

Jag kastade in handduken helt och hållet idag, inte ens en promenad blev det. Jag hoppas på att vakna pigg och utvilad imorgon, tänkte mig en tidig löparrunda men får väl se hur det blir med den saken.

Flera i min omgivning har uttalat sig positivt om Camilla Läckbergs Tyskungen. Nu har jag läst den och är inte imponerad. Jag tycker att Läckberg använder alldeles för många ord. 400 sidor blir irriterande långt och jag upplevde att en hel del med fördel hade kunnat skalas bort. Men visst, avkopplande och underhållning, främst genom polischefen Mellberg, där har Läckberg lyckats riktigt bra!

Och snön faller här utanför fönstret.

Något att läsa

Jag har läste en bok härom veckan. Tätt intill dagarna – Berättelsen om min mor av Mustafa Can. Självbiografier är inte något jag vanligtvis läser men den här ingick i kurslitteraturen för skrivkursen. Det är en nära och rörande familjeskildring om att lämna ett land och en kultur för något helt annat. Jag tänker inte ge mig in på någon längre analys här men den var mycket läsvärd. Gripande och välskriven. Så ett lästips, helt klart.

Helgen som gick

Fantastiskt vinterväder sedan i torsdags då det snöade flera decimeter. Igår kväll var det 21 minusgrader och imorse 18. Ljuset är tillbaka också. Solsken.

Det har varit en lugn helg. Jag har vilat huvudet efter skrivkursen torsdag-fredag. Jag vet ingenting som är så mentalt slitsamt, men givande.

Igår kväll blev det bio. I Am Legend. Sevärd film som gjorde sig bra på bio. Tanken var att se Atonement men det fanns inga bra platser kvar så det blev Will Smith istället. Det gjorde ingenting. Filmens stora behållning var ett öde New York. Betyget får bli 3,8 av 5. Jag tycker inte att monsterna levde upp till kvaliteten på filmen i övrigt. Men visst, spännande blev det och gripande. Fällde en tår men det hör inte till ovanligheterna så jag vet inte hur mycket det säger. Jag kan fälla en tår till TV-reklam också. Härom veckan såg jag en sån där ”Är man stor måste man vara snäll”-reklam. En hund sitter i regnet och under honom sitter en liten hund i skydd. Det var fint.

Helgens fundering har varit uppehället. Överväger Gällivare kommande månader. Det beror givetvis på jobb men det ser inte helt hopplöst ut. Dessutom, februari-april. Snö och sol. Det finns inte så mycket som överträffar det.

Och, möjligen Vasaloppet 2010. Om jag ska åka, då ska jag vara väl förberedd och då passar det bra att tänka två år framåt.

Nu sova.

Så här långt idag

Charlotte Kalla imponerar än mer. Det finns inte så många ord längre. Det är bara fantastiskt bra och roligt.

Lillebror kommer ner till Luleå nu i eftermiddag. Fint. Jag behöver en träningskompis för det verkar hopplöst att ta sig ut på egen hand. Igår blev det inte heller några kilometrar så jag står fortfarande på noll det här året. Men dagen är inte slut.

PM i arbetsrätt. Jag höll på att bryta ihop för en stund sedan. Inlämning på måndag klockan 10 och trots flera skrivna sidor kändes ingenting användbart. Nu har deleteknappen fått arbeta och jag känner mig mycket lugnare. Det är fantastiskt vad effektivt det är att skära ner i innehåll och tänka kvalitet istället. Nu vet jag precis.

Diktsamling. Jag måste läsa en sådan till nästa skrivträff.

Om kärleken och döden

Jo, det är ju så att vi ska skriva dikter till nästa träff i skrivkursen. Det känns som om jag med bindel för ögonen snurrat hundra varv. Dikt. Fram tills alldeles nyligen hade jag inte ens läst någon självmant, bara ett fåtal i skolan på nittonhundratalet. Vattnet är svart i vaken, endast tomten badar naken. Nej men nu har jag börjat förkovra mig och det är inte så tokigt ändå. Det går att säga mycket med lite ord och lite med mycket ord också för den delen.

Jag hittade till och med dikter i min egen bokhylla. Om kärleken och döden en diktsamling av Eeva Kilpi. Några av dessa dikter fastnade jag för, minsann. Här följer en av Eeva Kilpis dikter som nog inte är helt okänd bland folkmassorna, kanske på grund av det fantastiska språket:

Kunde man få knulla för en hundring? sa han till mig
vid busshållplatsen klockan 0.42
med de tomma frostiga gatorna omkring oss.
Först skakade jag på huvudet, men så sa jag:
Inte för pengar, men om du dammsuger och diskar.
Då vägrade han i sin tur
och vände sig nedslagen bort för att gå sin väg.

Alla plusgrader i dagarna har fått mig att tänka lite extra på global uppvärmning och alla miljöhot och det i sin tur passade bra ihop med en annan av Eeva Kilpis dikter:

En vacker morgon vaknade jorden och skakade av sig
människorna som ohyra, också världsförbättrarna, den
hade fått nog. De skvätte ut i rymden som löss eller
stjärnor. En och annan självmedveten politiker knäppte
den ihjäl med nageln, några borgare gav den en spark i
baken och någon radikal skränfock blåste den ut i rymden
som en fjäder. Och när den än en gång, för första gången
på länge, hade befriat sig från dessa bålgetingar, drog den
en djup suck, slog sig till ro och började blomstra ur varje
liten skreva.